Nu är det är nytt år och nya insatser. Det är 2026.
Här i Halmstad yr det lite snö, men termometern dansar runt nollan.
Känner en viss ovana vid ljuset, men ljuset behövs.
Inte minst behöver ställen där solen sällan skiner belysas.
Jul och nyårshelgerna brukar ge möjlighet till rekreation och eftertanke.
Vad är egentligen viktigt?
Själv njuter jag nog som allra mest när det är lugn och ro.
Denna ro har dock störts rejält på sistone.
Och vissa dagar har jag blivit gramse och irriterad.
Vad är det med folk?
Vad är det som gör att så många missbrukar sina maktpositioner?
Sedan jag började skriva krönikor här på Skånesport, så har jag fått mycket feedback.
Det är väldigt roligt och ger mig energi och lust att fortsätta knacka på mitt tangentbord.
Viss feedback gör mig dock lite fundersam.
Nästan alla inom handbollen tycker att det skrivs för lite om sporten.
En del ger mig därför uppslag och ber mig skriva om något delikat.
Något som skulle kunna väcka någon form av diskussion.
Andra undrar varför jag skriver om just det och inte om något annat, mer positivt.
Nästan all feedback är dock positiv, en del av den ganska speciell..
Kort beskrivet kan det se ut som nedan;
’Om du fortsätter skriva sådär så kommer du aldrig få några uppdrag från förbundet’
’Det är nog inte aktuellt ändå svarar jag’
’Men såna som du behövs, jag kommer nominera dig till SHF’
’Det är sannolikt slöseri med tid för samtliga inblandade, svarar jag’.
Faktum är att jag tack vare, eller kanske snarare trots mitt skrivande, får en del inviter från olika delar av handbollsfamiljen. Under 2025 har jag fått frågor om någon form av samröre från valberedningar, från klubbar och från två olika distriktsförbund.
För mig har alltid idrotten varit föredömlig i att lägga åsikter åt sidan.
Man kan skramla och väsnas med högt i tak och sen spelar man och tar varandra i hand.
Jag har alltid varit stolt över att tillhöra idrottsrörelsen på nåt sätt
Blir emotionellt engagerad på en nivå utöver det vanliga.
Dessvärre verkar idrotten numera inspireras av maktfullkomlighet och makthunger.
Den idrott som jag varit så insyltad i, visar sidor som jag inte uppskattar alls.
Strax före jul framkom det att Dr Mustafa fick förnyat förtroende som president för det internationella handbollsförbundet. Det var inte direkt oväntat, trots kritik om bristande insyn, korruption och demokrati.
I åratal har det höjts röster från svenskt håll mot den nepotism som förefaller råda.
Att kohandel och väntjänster påverkar val på högsta nivå har vi fått flera exempel på.
Den 81-årige, och inte alltid så knivskarpe Mustafa, vann med 129 röster.
Vilket motsvarar 73,3% av de röstande, mot 44 röster totalt för de två konkurrerande kandidaterna. Slovenen Bobinac och tysken Butzeck.
Sveriges representant, ordförande Fredrik Rapp, var nöjd med resultatet.
’Både presidenten och övriga valdes med stor majoritet, berättade Fredrik.’
Det förefaller uppenbart att Sverige själva röstade på Mustafa.
Kanske fick man i utbyte Fredriks fru, Anna Rapp, på posten som kassör.
Att svensk handboll, som klagat på nepotism och ljusskygga uppgörelser inom IHF, hamnar i den här situation känns faktiskt på gränsen till obehagligt.
Jag tvivlar varken på Fredrik eller Annas kompetens, de är säkert skitbra, men vad hade vi sagt om något annat land misstänkts ha gjort en likande uppgörelse?
Jag tror man behöver vara både blind som döv, om man inte anar hur detta uppfattas utåt.
När Handbollskanalens Ola Selby ställer den berättigade frågan kring vilken kandidat Sverige la sin röst på, så svarade Fredrik;
’Vi berättar inte vilka vi röstar på, det brukar vi inte göra och det kommer vi inte att göra denna gången heller’.
Transparens och demokratiska principer förefaller inte vara så viktiga för Svenska Handbollsförbundet. Nu är man istället en del av den nepotism man tidigare har kritiserat och har därmed gett ett tyst medgivande till den rådande kulturen.
Jag mår faktiskt illa över dessa charader och kommer att tänka på Sepp Blatter.
Kommer ni ihåg när gamle Sepp anklagades för korruption och kallade till en närmast spartansk presskonferens från FIFAs huvudkvarter?
Vad är det egentligen som händer med duktiga personer när de hamnar nära stora maktpositioner? För mig är det ofattbart. Och Blatter är sannerligen inte ensam.
Den nuvarande FIFA-pampen Gianni Infantino är möjligen ännu mer ogenerad över sin bristfälliga moraliska kompass. Han instiftade på eget bevåg FIFAs fredspris för att kompensera en ledsen Donald Trump, efter att denne hade nobbats av Nobelstiftelsen.
Och inte nog med det.
Han hade även med sig en VM-pokal och en guldmedalj till den amerikanske presidenten.
Han stoltserade över att ha flyttat upp mellan Trumps skinkor på ett löjeväckande sätt.
När han ändå var igång flög ’Infantilo’ vidare till Dubai, där han inrättade en egen prisgala, för att konkurrera med Ballon D’or.
’Dubai lives and breathes fotball’, var Fifabossens hälsning efteråt.
Inom Svenska Fotbollsförbundet tilläts också de bättre bemedlade att berika sig själva på medlemsföreningarnas bekostnad. Fredrik Reinfeldt fick fakturor på stora belopp godkända utan större krav på prestation. Andrea Möllerberg, en politiker som i det närmaste sägs ha handplockats av Reinfeldt, fick en väl tilltagen lön för sitt uppdrag, som hon uppenbart inte skötte särskilt väl.
I sitt värv som politiker så försökte hon därtill bevilja bidrag till sin egna verksamhet.
Vad fan händer med den moraliska kompassen när man uppnår rikedom och makt?
Inom det svenska handbollsförbundet råder, vad det förefaller, likaså pampfasoner.
De som styr idag ogillar transparens, det är nämnde Rapp ett bevis på.
På förbundets kansli sitter Robert Wedberg och Adam Engström.
De är duktiga förvaltare och byråkrater.
När jag har varit i kontakt med dem, så har de alltid uppträtt korrekt och trevligt.
Den sistnämnde har gjort sig ett namn som en paragrafernas mästare.
Idéer förkastas lätt med nån paragraf som sedan tolkas på ett låst och oresonabelt sätt.
Man får intrycket att en lösningsfokuserad dialog inte är förenlig med paragraferna.
Detta till trots sipprar vissa elefanter genom det finmaskiga nätet.
Vissa spelare kan spela för sin klubb i månader utan att ens vara spelklara.
Att justera ett matchprotokoll däremot, det går inte.
Det fick Kristianstad HK erfara när någon råkat skriva fel efternamn på en spelare.
Då fick Maja Hedberg plockas av banan mitt under uppvärmningen på grund av en administrativ fadäs. Då sa nämnde Adam Engström;
’Rent tekniskt är det inte omöjligt att ändra namn i efterhand, men det finns en regel.’
Vad uppnådde man med den? Vem vann något överhuvudtaget?
Pragmatism och lösningsfokus verkar ofta underordnat tyvärr.
Möjligheten att vara motsträvig förefaller istället närmast ge en kick på vissa håll.
Och listan på osmidig hantering eller behov att följa regler kan göras lång.
Disciplinnämndens oförmåga tas ofta upp för sina sena beslut.
Hantering av protester upplevs godtycklig på många håll
Att man överhuvudtaget kan föra in en icke spelklar spelare i ett digitalt matchprotokoll år 2026, är ju patetiskt svagt och lägger ett löjets skimmer över hela anrättningen.
Men viljan att få bestämma, och i vissa fall berika sig själv, verkar tyvärr härska i de flesta större sammanhang. Nationellt och Internationellt.
Pampar förefaller älska livet som pampar och låter sig snabbt införlivas i skiten.
Sannolikt belönas man med resor, pengar, flotta hotellrum och andra privilegier.
Det är därför jag faktiskt har övervägt att bli pamp även jag.
Det verkar som att de lever ett härligt liv. Pamparna.
Det var därför som jag funderade kring nomineringen som jag skrev om ovan.
Men sedan slog det mig, att jag vore en direkt olämplig kandidat på en sådan post.
Jag avråder mig härmed även officiellt.
Jag passar helt enkelt inte in.
Först och främst är jag en av landets sämsta ja-sägare.
Därtill är jag lösningsinriktad till min läggning och gillar utveckling.
Jag menar att man med sunt förnuft kan lösa det mesta, om man bara vill det.
Jag är inte heller typen som dricker mig full på en arrangörs bekostnad, för att med modet stärkt och i förbundets kläder, därefter ge mig ut och prata illa om arrangören och dennes omtyckta arrangemang.
Jag är snarare typen som skulle älska entreprenörer som vill prova nya grepp för att öka intresset för handbollen.
Om det sen skulle vara mixade lag, större eller mindre mål eller boll, skulle inte spela någon som helst roll för mig. Så länge det finns lag som anmäler sig, så är jag positiv.
Anpassad handboll på is, i vatten, på parkett, på gräs eller i sand är helt underordnat.
Det viktiga är att få folk att spela och intressera sig.
Att hålla låga trösklar för inträde i sporten.
Att få fler att spela, få fler att titta, få fler att engagera sig i olika event kopplat till handboll.
Det hade varit frågor som engagerat mig.
Förra veckan la SHF ut följande härliga inlägg på sin LinkedIn.
Jag valde att kommentera den med glada tillrop.
Efter någon dag hade min kommentar tagits bort.
Den ansågs på något sätt stötande.
Hellre ingen kommentar alls, tänkte förbundets ansvarige.
Det verkar vara så de styrande idag vill sälja sporten.
Jag skrattade till, men egentligen är snarare tragiskt och ett tecken på osund inställning.
Det är tyvärr tecken på en konservativ tystnadskultur.
Om man inte är en lojal konservativ ja-sägare, då skall man tystas ner och klippas bort.
Om man sägs upp från ett uppdrag inom förbundet så skall man signera sekretessavtal.
Annars kan det komma ut att inte alla är överens hela tiden.
Hemska tanke, sånt får inte ske..
Samtidigt så älskar SHF våra landslag.
De utvecklas på ett mycket bra sätt både gällande förutsättningar och ekonomi. Handbollslandslagets AB är en formidabel succé.
Hatten av alla inblandade.
Bra jobbat.
Med det sagt verkar förbundet inte fullt ut förstå att landslagsspelarna kommer från landets föreningar. Föreningarna prioriteras ständigt ner.
Att få så många som möjligt att spela så länge som möjligt verkar inte viktigt längre.
Att de få klubbar som får plus och minus att gå ihop, fortsatt har det så överordnas.
En paroll verkar vara, eftersom kakan är för liten, är det bättre att färre får dela på den.
Detta syns i motståndet på att utöka damernas handbollsliga och det syns i hanteringen av farmarlagsfrågan. Det utmanande klubbarna har inte organisation eller ekonomi att hänga med, menas det från förbundshåll.
Är det inte bättre att de får stöd att utveckla det då, tänker jag?
Plötsligt börjar jag tänka på Groucho Marx, som sägs ha myntat följande uttryck;
’Jag skulle inte vilja tillhöra en klubb, som vill ha mig som medlem´.
Så om man måste bli en konservativ ryggdunkande ja-sägare med låga moraliska trösklar för att bli pamp, då är dessvärre pamplivet inget för mig.
#tur #otur skulle man kunna säga.
Jag skulle faktiskt inte kunna hantera vetskapen om att jag sviker de medlemmar som sett till att jag hamnat på en högre position, genom att blunda för uppenbara felaktigheter.
När man skaver på ett tändstål uppstår gnistor.
Precis likadant är det när människor skaver på varandra. Det uppstår energi.
Det är därför det händer mer i heterogena grupper än i homogena.
Det är därför utvecklingen går snabbare i vissa länder än i andra.
Att tysta ner de som tycker annorlunda är inte en framgångsfaktor, tvärtom.
Man kan faktiskt tycka olika och gilla varandra ändå.
Så idag lyfter jag på hatten för er som inte tröttnar.
För er som oförtrutet fortsätter engagera er i föreningslivet och för svensk handboll.
Låt inte det låsningsfokus som råder stoppa utvecklingen.
Stå upp mot pampfasoner och tystnadskultur.
Och snart vankas EM för herrarna.
På hemmaplan.
Men det återkommer jag till.
Heja Sverige och svensk handboll!
Ps. Dagens artist är Johny Cash född 1932 precis som min mor. Cash lämnade jordelivet 2003. Högst oklart varför, men han var en av mina första idoler som barn. Efter en lång och delvis vinglig karriär avslutade han sitt värv med en fantastisk serie, som han kallade ’American Recordings volym 1-5. Avskalat och naket sjöng han egna och andras låtar och fick med det lämna på någon form av topp. Alla borde lyssna på de skivorna. Varje ord känns viktigt och hans musik lever därmed vidare. Ds.
