Vi går på EM-uppehåll med en tabell där YIF ligger åtta. Efter fyra raka förluster, senast en uddamålsaffär mot Sävehof.
Slutspelsplatsen är hotad.
Karlskrona som har sämre målskillnad på fel sida strecket – men också en match till goda. Där bakom jagar även Amo och Helsingborg.
Det är naturligtvis anmärkningsvärt att ett lag som samlat på sig titlar i sällan skådad takt de senaste säsongerna (SM-guld 2022 och 2025 samt Cupguld 2024 och 2025) nu är där de är.
Naturligtvis blir det rubriker.
Men naturligtvis löser YIF en topp 8-plats. Min personliga gissning är att de slutar femma-sexa något. Skit samma. Det är kanske inte det viktigaste.
[the_ad_group id=”1720″]
Många i Ystad morrar nu.
Vad måste göras? Vem måste köpas in? Vem måste avgå?
Men lugn och fin.
Det är lätt att skrika sig blodig i halsen om man vill normalisera YIF:s enorma framgångar de senaste åren. Så gör inte det. Man vann inte ett skit på 30 år innan 2022.
Väljer man att se Cupguld och SM-guld (och SM-finaler) som någonting unikt bra med breda (och dyra) trupper så kanske ett mellanår inte är så konstigt om man tar hänsyn till det faktum att:
* Truppen är mindre (och lite svagare).
* Profilvärvningen har floppat (Näslund) istället för att som senast (Olsen) ha gjort oväntad braksuccé.
* Serien är jämn där det skiljer väldigt lite mellan lag fyra/fem och tio/elva.
Väljer man att ha d-e-t perspektivet, lite trist kanske, så är det ingen katastrof. Idrotten, inte minst i Sverige, tillåter inte lag att dominera speciellt länge. Fråga IFK Kristianstad. Fråga Sävehof. Fråga Malmö FF.
Och viktigast av allt:
Ystads IF är ingen förening som s-k-a dominera. De har inte den ekonomiska kraften i förhållande till sina konkurrenter. Inte sett till sponsorer, inte sett till publik. Inte ens sett till egen återväxt – även om den är bland de bästa i landet.
YIF hade kunnat gasa vidare. Köpt in två-tre till spelare av hög klass – men då också riskerat hela föreningens välmående. Istället valde klubben en lugnare och sannolikt klokare strategi. Då blir marginalerna mindre och då hamnar man på plats 5-8.
Klubben har en av landets bästa tränare, en profet i sin egen stad, som har ett större ansvar än att bara vinna matcher (eller titlar). Han har nästan halva laget fullt med lokalproducerade ungdomar och fler som knackar på den dörr som styrelsen varit tydliga med ska vara öppen.
Tar man två steg framåt behöver man ibland ta ett steg bakåt. Läs: ta ett mellanår.
YIF kommer att fortsätta vinna titlar. Bara inte denna säsong. Ingenting talar för det, åtminstone.
***
Samtidigt går damerna starkt i Allsvenskan och är i allra högsta grad aktuella för en direktplats till Handbollsligan. Alternativt för en kvalplats.
Konrad Rasmussen har dock meddelat att han lägger tränarrollen åt sidan efter säsongen.
Så. Vem tar över?
* Klubbens sportchef Kenneth Andersson har CV: för det, men har tidigare varit tydlig med att det inte varit aktuellt att gå ner på golvet igen. Inte just nu åtminstone. Vi får väl se. Jag utesluter inte helt att det kan bli så.
* Sebastian Seifert som damlagstränare? Varför inte? Det är sju spelare och en boll.
* Knirr då? Han går mest omkring och jobbar på kåken och chillar sedan med barnbarnen. Men han vill tillbaka till handbollen. Helst utomlands. Men vi får väl se om han skulle få frågan.
* Per-Albin Borhammar. Har varit mycket lyckosam i H43 Lund:s herrar, men även mycket insatt i damligan och har tidigare varit i LUGI. Känns väldigt YIF-kompatibel. Det tror jag skulle vara en spännande rekrytering.
***
Hur som helst. Hoppas att erat 2026 inte blir för illa.
Dagens kulturtips i spåren av sorgen att MTV släckt ner, eller åtminstone inte visar härliga musikvideos hela nätterna.
Det jag kan sakna mest med MTV är deras Unplugged-sessions. Världsartister i sitt genuinaste format. Avskalat, naket och äkta. Nirvana i sitt esse.
