Ännu ett år med Åhus Beachhandboll Festival.
Ännu ett år med konflikt.
Låt mig summera mycket snabbt och flyktigt situationen som den ligger.
Den stora anledningen till att Åhus Beach är en sådan gigantisk succé, med drygt 20.000 aktiva spelare varje sommar, är sporten i sig.
Handboll på sand i sin enklaste form. Alla kan vara med. Alla vill vara med.
Reglerna är enkla. Kasta. Fånga. Passa. Ha kul.
Det är allt.
Konceptet grundlades i samarbete med SHF för snart 30 år sedan, 1997. Det inte bara fungerar. Det är en helt osannolikt succé. De yngsta barnen, tonåringarna, vuxna, sponsorer – alla vill ha det så. Föreningarna vill ha det så. Marknadsundersökningar backar upp det.
Men så får det inte förbli, anser SHF, som är beredda att riva ner det de själva varit med och byggt upp.
Frågan man bör ställa sig är: varför.
Varför ska man ändra i någonting som arrangörer och spelare inte vill ändra på? Med tvång.
SHF vill numera att all handboll på sand över en viss ålder (efter minihandboll för 6-11-åringar) ska vara med internationella regler. IHF:s regler. Det finns numera en modern typ av beachhandboll som är lite svårare att lära sig och lite mer komplicerad att spela. 360-graderssnurrar, japaner och ingen fysisk kontakt. Vissa älskar den, men den är inte för alla.
Beachhandboll är ett sandslott. Byggt av drömmar – raserat av verklighetens vågor. Sporten har gjort fiasko sett till rekrytering, utveckling och utövning.
OS-hoppet var en illusion. Ingen vill titta på landslagen. Eller mästerskapen. Förbund och klubbar får varken spelare, ledare eller domare nog för att det ska lyfta.
Ändå ska det genomföras. Ändå ska det grävas med plastspade i mark med granit. Ändå ska det läggas pengar på konstgjord andning i tider när elitklubbarna går på knäna och intresset för sporten minskar för varje dag. Ändå ska Åhus Beach tvingas på en kostym som inte passar.
Varför?
Jag tror tyvärr att jag kommit fram till svaret.
Jag tror inte för en sekund att det handlar om sportens bästa. Om att det internationella förbundet IHF försöker pressa det svenska förbundet SHF, som SHF själva motiverar allt med.
Jag tror inte för en sekund att någon från IHF bannar SHF gällande Åhus Beach. Jag tror inte någon på IHF har det minsta emot om Åhus Beach kör på som de vill och utvecklas som de vill – eftersom både sporten handboll och sporten beachhandboll mår bra av det. Åhus Beach har gjort omätbart mycket mer för beachhandboll genom åren än vad SHF gjort.
Åhus Beach vet vad klubbarna och spelarna vill. De gissar inte. De vet.
Jag har inget som helst förtroende för SHF:s styrelse eller ledning av olika anledningar. Hanteringen av Åhus Beach är ett skäl. Hanteringen av Åhus Beach har gått från att handla om sportens välmående och utveckling till någonting helt annat.
Till heder. Till prestige. Till gammal gubbig tjurighet.
SHF har satt Åhus Beachs välmående, utveckling och framtid på spel av en enda anledning.
Inte för att IHF pressar dem.
Utan för att deras egna egon är för stora och känsliga.
Konflikten på Åhus Beach har blivit en personlig sak. Pamparna som aktiv bromsat Åhus Beachhandboll vill nu dra det så långt att det nästa år inte får spelas handboll på sanden med föreningar över en viss ålder.
Nästa år vill SHF inte ge turneringen lov att ta emot lag från föreningar. Inget Ystads IF, IFK Kristianstad, H65 Höör, IK Lågan, Eslövs HK. Inga föräldrar på läktarna som viftar med föreningsflaggor eller i takt ropar ”Eslöv *klappklappklapp* Eslöv *klappklappklapp* Eslöv *klappklappklapp*”
Ska de vara med får de heta någonting annat och inte spela under sin förenings flagg.
Varför?
Varför väljer svensk handbolls främsta företrädare att motarbeta Åhus Beach – som öppnat upp för att samtidigt ändå utveckla den nya moderna sporten beachhandboll. Fiaskosporten som inte lyfter.
Varför väljer svensk handbolls främsta företrädare att pissa i den bränsletank som ser till att en av sportens främsta motorer kan puttra vidare?
Varför väljer svensk handbolls främsta företrädare att ryggradslöst buga för internationella förbunds paragrafer istället för att stå upp för det svenska föreningslivet som man påstår sig företräda?
Varför?
Tillåt mig gissa.
Tillåt mig dra en dåres slutsats efter att ha följt SHF:s gärningar i tio års tid.
Därför att man bara ser till sina gubbiga egon. För att man bara ser till sin egen karriär. För att man sätter prestige före förnuft. Jag kan verkligen inte se några andra anledningar. Inga. All logik är bortblåst.
Under Åhus Beach fanns inga SHF-tjänstemän eller styrelsemedlemmar på plats i någon officiell roll.
Däremot fanns Marek Goralczyk där. Runt planerna, runt sponsorerna, runt lagtältsbyn, runt barnen. Marek bär titeln ”EHF Beach Handball Manager”. Han var mäkta imponerad av arrangemanget och kände inte till att de internationella förbunden skulle sätta någon form av press på den svenska förbundet att bedriva beachhandboll på ett visst sätt.
På sociala medier hyllar han Åhus Beach:
Så.
Återigen. Varför vill SHF motarbeta Åhus Beach? Istället för att tillvarata sina föreningars och spelares önskemål? Varför vill man laga någonting som inte är trasigt?
Finns det inga bättre teorier än mina – då borde sportens deltagare aktivt arbeta för att byta ut både den styrelse och de tjänstemän som företräder dem. Svensk handboll behöver en ledning som vill utveckla sporten och stå upp för den. Inte en ledning som vill använda sporten som ett redskap för sina egna CV:s eller sina egna egon.
Jag vet att flera föreningar nu planerar för ett gemensamt upprop mot förbundet. Det vore både uppfriskande och nödvändigt om det blev av. Den här misskötseln från svensk handbolls främsta företrädare kan inte fortsätta.
