HK Malmö gör succé i Handbollsligan med mängder av landslagsspelare.
Men mitt i allt haussande av laget återfinns en sann grovarbetare i handbollens tjänst.
Kocken.
Det fanns en del frågetecken i HK Malmö inför säsongen.
Som målvaktsposten. Hur skulle Ebbe Håkansson klara av att axla det stora ansvaret som tydlig förstemålvakt?
– Frågetecken? Tsss… Jag var aldrig orolig. Jag visste om att han skulle prestera på en väldig hög nivå, säger målvaktstränare Patrick ”Kocken” Karlsson.
Jaja. Det må vara lätt att säga nu.
Men låt oss stanna till vid Kocken.
Mer specifikt: smeknamnet ”Kocken”. Man skulle kunna tro att det smeknamnet utdelats på grund av att han ett tag arbetade som kock. Men så är inte fallet.
– Jag har haft det där smeknamnet sedan fjärde klass. När jag var liten fanns det en sporkommentator som hette Putte Kock och jag hade en käft som gick ganska varm… Så smeknamnet kom från Putte…
Patrick blev till ”Kocken” så till den grad att hans riktiga namn försvann.
– En gång när jag forfarande bodde hemma hos föräldrarna ringde det en tjej och frågade efter Patrik. Men farsan sa ”Här finns ingen Patrick” och la på luren. Sedan kom han på att det faktiskt var mitt namn… Farsan kallade mig alltid för Kocken. Morsan kallade mig för Putte…
Egentligen hade Kocken planer på att bli bandyspelare, som så många andra unga som vuxit upp i Västerås har haft.
– Men så åkte jag på tre halsflussar i rad och fick problem med kylan. Jag kunde inte vara tyst heller så jag tappade rösten och fick problem med stämbanden. I åttonde klass fick jag lämna bandymålet för att ställa mig i kassen i Västerås HK istället. Det var varmare och bättre för halsen. Och där fastnade jag.
Var det någonsin aktuellt med en satsning på eliten?
– Njae… En av mina tränare sa ”Satsar du fullt ut på handbollen kommer du att bli något”. Men jag var mer intresserad av att jaga brudar än att träna…
I unga år valde Patrik samtidigt att under fyra år lämna handbollen, och all annan idrott, efter en tung familjetragedi.
– Min bror gick bort när jag var 20 år. Han blev mördad i Thailand 1988 innan han hann fylla 25.
Hur påverkade det dig?
– Eftersom jag inte var speciellt bra på att sörja valde jag att lägga energi på jobb och partyn.
Hur hamnade du åter i handbollens värld?
– Jag blev tillsammans med en tjej i Kungsbacka och när hon fick reda på att jag spelat handboll så skickade hon mig till Aranäs. Då var jag 24 år och hade missat flera viktiga år. Men det var en fin tid och jag spelade bland annat med Micke Franzén innan han gick till RIK.
– Mina sista år som spelare gjorde jag som 32-åring i division ett i Västerås med ”Bobban” Andersson som tränare.
Under åren har Kocken haft olika roller i handbollens värld.
– När dottern föddes 1995 blev jag ungdomstränare för första gången och jag har även tränar min son Isak (spelar i Hallby), men jag har även varit en slags sportansvarig i Aranäs. En av mina första gärningar blev att tillsätta Micke Franzén och Jerry Hallbäck – trots att jag egentligen precis skrivit kontrakt med två andra personer… Frasse löste senare att jag hamnade i Alingsås. Det var hans fel att jag blev målvaktstränare.
Jaså?
– Vi var ute och käkade middag och jag skröt på skämt om att jag höll landslagsklass när det kommer till kantskott.
– Bra, då blir du målvaktstränare från och med nu, kontrade Frasse. Och så blev det. Även om jag alltid har haft andra jobb som en grund.
Hur kommer det sig att din grabb Isak i-n-t-e blev målvakt?
– Jag var målvakt, mitt ex var målvakt och min dotter blev målvakt. Men när Isak spelade minihandboll och släppte in ett mål höll han på att välta hela kassen i vredesmod. Så han fick bli utespelare….
Och han har definitivt ärvt munlädret från dig?
– Verkligen…
30 år efter Franzéns ”order” firar Kocken stora triumfer i HK Malmö. Men det är inte första gången han varit med på hög nivå.
– Det blev nio år i Alingsås innan flytten till Skåne. Rickard Frisk kom till klubben och vi spelade flera SM-finaler – det var stort.
– Målvaktstränandet, oavsett nivå, har blivit ett slags beroende. När man dessutom får framgångar blir det ännu enklare att lägga mycket tid på det.
Hur hamnade du i Malmö?
– Genom kontakten med Björn Sätherström i U-landslaget. Vi hade 04-landslaget tillsammans. På något av mästerskapen blev idén till verklighet, Robert Månsson (tidigare sportchef i klubben) kom med ett hyfsat bra erbjudande och jag hade haft lite kontakt med Jörgen Rasmusson. Så jag tänkte ”Fan, det verkar rätt gött där nere” och flyttade ner sommaren 2023. Klubben hjälpte till med ett jobb hos Malmö Stad inom daglig verksamhet (LSS).
Som målvaktstränare är det vanligt att ha flera olika jobb samtidigt?
– Jag är delvis i HK Malmös damlag, men även i LUGI:s herrlag.
Det innebär att Kocken jobbar med båda bröderna Håkansson. Ebbe ”Klagshamnsgroggen” Håkansson i HK Malmö och Viggo ”Cocagroggen” Håkansson i LUGI.
Hur lägger du upp träningarna i Malmö?
– I Malmö tränar Ebbe och Kalle Holmstedt på helt olika grejer. De är på olika platser i sin utveckling och är olika som typer. Samtidigt försöker jag vara konsekvent i mitt upplägg, samma typer av övningar varje tisdag och så vidare.
Hur ser du på Ebbes utveckling?
– Nu håller han en jättebra högstanivå så nästa steg är att säkerställa en så hög lägstanivå som möjligt.
Vad ser du för potential i honom?
– Den har alltid varit hög. Delvis tack vare hans längd och storlek. Kommer han ut i rätt vinklar är det jättesvårt att göra mål på honom.
Hur långt kan det bära?
– Det gäller att ha lite tur på vägen, men självklart borde han kunna komma ut i proffslivet. Landslaget är svårt, men nyss kom han med i Ligalandslaget och det kan bära hela. Jag är stolt över Ebbes utveckling. Inför säsongen var det många som dömde ut, eller ifrågasatte, Malmö på grund av målvaktssituationen. Nu leder han målvaktsligan… Det har varit kul att motbevisa folk. Men man måste ha tur för att gå väldigt långt.
Vad menar du med tur?
– Det är mycket som ska klaffa när man kommer ut i proffslivet. Små marginaler inom både handbollen och det civila. Kristian Zetterlund kom till Danmark, men sitter just nu på bänken…
Vad ser du för likheter och skillnader mellan Ebbe och Viggo, förutom att det är resliga gossar?
– Ebbe har kommit mycket längre med styrkan. Just nu tränar jag väldigt mycket slide med Viggo, det jobb som Ebbe redan har gått igenom. De har ju längre ner till golvet och då gäller det att bygga fysiken. Ebbe börjar visa mycket känslor och har knäckt två mål, både i samband med träning och match, denna säsong – vilket också är intressant. Han har blivit både hetare och starkare. Viggo har samtidigt ett större munläder, han påminner lite om mig på det viset. Käften går hela tiden. Honom borde du intervjua!
Tro mig, jag har försökt. Han slutar aldrig prata.
– Haha, jag förstår.
Hur ser du på fortsättningen med HK Malmö denna vår?
– Det ska bli spännande. Laget är väldigt bra och jag gillar att jargongen i truppen är som den är. Det är lätt att säga att det är ”högt i tak” inom vissa grupper, men här är det verkligen så. Jag har aldrig varit i ett sådant här ungt och lovande gäng och det är inspirerande.
Hur länge blir du kvar i Skåne?
– Minst ett år till, det är bestämt. Sedan får vi se hur det blir med livet. Ju äldre man blir desto mer intressant verkar man bli på marknaden.
Upplever du att målvaktstränare är mer efterfrågade numera?
– Ja, faktiskt, även om många klubbar har problem med akademin. Vissa klubbar i Handbollsligan har fortfarande ingen målvaktstränare, men jag märker att det börjar prioriteras om.
Vad står svensk handboll för? Är vi bara en hund i en diktators koppel?
Den skånska handbollskartan ritas om: ”Vinslöv & Lågan trots allt vinnare”
