HK Malmö leder Handbollsligan efter tio omgångar.
Seriefavoriten Hammarby besegrades med 37-32 inför 2639 åskådare i ett kokande Baltiskan.
Då kan det vara läge att minnas tillbaka till den 18 maj 2018.
Datumet ovan är för evigt en central del av HK Malmös historia.
Då spelade nämligen klubben sin första SM-final så här långt. Kanske inte sin sista.
Då, för sju och ett halvt år sedan, fanns Hampus Nygren med i laget. Han har slutat, lämnat elithandbollen och kommit tillbaka – för att nu kännas mer given än någonsin.
Han representerar klubbens själ.
Östgöten har dock aldrig vunnit någonting.
– Jodå, rättar han undertecknad.
– B-finalen i juniorcupen med Östergötland. Jag gjorde nio mål i finalen!
Den B-finalen kunde dock ha toppats av ett SM-guld 2018.
20-20 på tavlan. HK Malmö fick ett sista anfall. Men IFK Kristianstad lyckades låsa upp HK Malmös växel vilket slutade med ett frikast på visslan, bom – och sedan torsk i förlängningen.
– Jag kommer aldrig att förlåta Linus Persson för att han aldrig sköt. Så länge man skjuter kan bollen gå in, men han tog frikast…
Väldigt många elitidrottare drivs av målbilder. Det ska nå hit och dit eller vinna ditt och datt. Men inte du?
– Det var för övrigt enda gången jag klarat mig förbi en kvartsfinal. Det är väl en slags målsättning; att få spela fler tighta taktiska matcher av den typen.
– Jag är mer typen som vill vinna varje match. Jag vill vara starkare än de andra killarna på gymmet. Jag vill vara bättre på nästa träning. Jag drivs mycket mer av de sakerna i vardagen. Alternativet är att jobba åtta timmar på ett kontor och det är jag inte sugen på. Ännu. Den tiden kommer senare, säger den icke-pipplige Nygren.
Hampus Nygren verkar vara lätt att tycka om som person.
Och inte minst – som spelare.
I en värld där varenda trea i försvaret idealiskt ska vara två meter lång och 110 kilo muskler står Nygren för någonting helt annat.
Rörelse. Passion. Intensitet. Moral. List.
Och så det där fotarbetet.
När andra spelare tar ett steg tar Nygren två. Eller tre.
Och inte av en tillfällighet.
– Dels ligger det mycket träning bakom det. Men jag har också lärt mig mina trianglar; hur jag vill jobba i försvar. Jag hade en smart tränare för många år sedan som sagt att ”Tar man de stora stegen blir det svårt att ända. Tar man de små kan man vända enklare.”
– Det har jag försökt anamma för att hitta rytmen. Jag når ju inte upp till motståndarna, så jag måste jobba på ett annorlunda sätt, säger Nygren – som officiellt är 1,83 kort.
När motståndarna gör sina rullespel borde du, lite grand kanske, ha lättare att jobba i sidled och ändå ha blicken framåt samtidigt som du ska komma runt en mittsexa?
– Ja. istället för att ta ett stort steg och riskera att hamna fel så tar jag två små och då kan man anpassa sig lite mer.
Hur blir man bra på det, för det måste vara en medveten strategi på träningarna? Och det måste vara tråkigt, eller svårt, att ha den energiska stilen på träningar utan matchnerven och publik?
– Det har varit tråkigt många gånger. På träningar kan det lätt se dumt ut eftersom det är lätt att överarbeta. Springer jag som en idiot passar de andra bara över mig eller förbi mig, för de är lugnare. Så jag tränar även på att hantera energinivån på träning kontra match. Ju mer jag jobbar närmare en spelare så behöver jag inte kompensera åt andra hållet.
Ge ett konkret exempel från matchen mot Hammarby?
– Står jag tight mot Hugo (Stuivers) så hinner jag över till Lennernäs (i Hammarby) när han kommer farande. Då ska jag bara göra något snabbt steg för att möta upp. Väljer han att passa vidare hinner jag tillbaka genom att vara i rörelse.
– Det hade blivit svårare att spela som jag gör om jag inte haft gubbar intill mig i laget som inte driver på. Jag kan inte tulla på mitt sätt att spela. Men om någon annan tullar på sin grej – då kan det se väldigt dumt ut när jag håller på. Så det krävs att jag har spelare intill mig som låter mig göra vissa saker och lyssnar på mig i olika situationer som när jag jobbar upp i banan. Då blir det enkla trianglar för mig.
Just det har jag varit inne på med Hugo Stuivers: att ni som treor kompletterar varandra och drar nytta av varandras olikheter?
– Ja. Vi har en grundfilosofi som alla ska följa, med undantaget att vi är olika som spelartyper. Hugo ska inte vara lika högt upp som mig. Inte Nikola heller. De täcker skott – det gör inte jag. Jag täcker ett skott per säsong… De ska lita på att om jag gör mina utrusningar; då är det upp till mig att lösa så att motståndarna om de vill spela in bollen på mittsex tvingas till ett långt inspel – som det är tydligt för Hugo att slänga sig på.
Det blir lättare för dem att läsa spelet?
– Precis. Det är så man kompenserar för varandra. Men det kräver att man har smarta handbollsspelare bredvid sig.
Ur ett motståndarperspektiv är det, upplever en handbollsdyslektiker som jag, att det verkar vara svårt att möta. Mycket som är annorlunda verkar uppfattas som just svårt?
– Det hoppas jag ju… Det är inte så många små mittförsvarare som spelar i Handbollsligan. Hammarby har Max Gugolz (spelade inte denna match) som är en liknande typ som mig; han är lite mindre och jobbar stenhårt med fotarbetet och att ”stå rätt”.
Ditt spelsätt bygger rimligtvis mycket på energi. Så när det kommer 2639 åskådare, men än dubbelt så mycket än normalt – hur påverkar det?
– Extrem mycket. Extremt…
Stabil seger mot Ystads IF.
Stabil seger mot Hammarby.
Serieledning.
Hur ser du egentligen på det här HK Malmö-lagets potential?
– Det viktiga för oss är fortfarande att stå med båda fötterna på jorden. Det är väldigt lätt att tagga till hemma mot Hammarby med 2600 på läktarna. Men nu kommer novembermörkret med mindre folk på läktarna; då ska man orka trycka till igen!
Och hålla skallarna kalla?
– Hurså?
Med tolv minuter kvar och fem bollars ledning började ungtupparna i laget att göra chestbumps, flina och vinka till läktaren när man efter ett mål samlade sig i försvaret. Då klev du in med en slags ”elak magister-aura” och röt till?
– Mmmm… Då brann det till lite. Jag har spelat för många matcher där motståndarna kommit ikapp och så vinner man bara med en boll, eller inte alls – och lämnar matchen med en helt annan känsla. Nu ville jag inte att vi skulle ge Hammarby någonting. Att Hugo lämnade sin zon för att springa till kanten och göra en chestbump… Alltså. Gör det då, men gör det fan inte två gånger för då kommer Hammarby springa igenom. Det ingår i min roll att hantera sådant.
Nästa uppgift: OV Helsingborg borta nästa fredag.
– Vi har revansch att utkräva efter förlusten i kvartsfinalen i våras. Och för mig är det rentav en personlig sak. Jag vill visa att jag är bättre än vad som presterades då.
Hur ser du på fortsättningen privat då? Hur fungerar livet med familj, jobb och titeljakt med HK Malmö?
– Jag arbetar halvtid som administratör på ett ingenjörsbolag. Vardagen fungerar väldigt bra. Efter jobbet hämtar jag sonen, tar med honom till träningarna och min fru ska börja jobba i Malmö istället för i Lund så vi kommer att hinna ses mycket mer framöver. Ibland är det lite pusslande, men jag trivs väldigt bra med den civila situationen samt med handbollen och livet i övrigt.
