Efter att ha tappat en sexmålsledning till en förlust uppe i Stockholm skulle Ystads IF replikera mot Hammarby IF under tisdagskvällen. Den tredje SM-finalen var jämn och svängig, men den mycket starka skånska seriesegraren skulle komma att rida ut stormen och vann till slut med 33-32. Det sista ordet gick till legendaren Kim Andersson som gjorde sitt enda mål i sin kanske sista match i Ystad när han dundrade in avgörandet.
Bajen tog kommandot
YIF inledde något avvaktande med sitt gamla vanliga 6-0-försvar och fick tidigt se Bajen komma igenom lite för enkelt på utsidan av hemmalagets vänstertvåa där gästernas Marcus Lennernäs ofta höll sig framme. Stockholmarna, främst genom Josef Pujol, hittade dessutom fram till bra skott och mål med flera öppnande passningar. Försvarsmässigt var gästerna klart mer proaktiva då man redan från början gick ut med ett 3-3-försvar som såg ut att störa de vitklädda skåningarna märkbart. Kort summerat fick Bajen klart bättre träff med sin matchplan i inledningen, jämfört med YIF.
Plötsligt trummade däremot YIF-maskinen igång efter några fina ingripanden bakåt och hux flux var hemmalaget ikapp, även om gästernas tidiga ledning inte blev större än tre mål. Känslan var att YIF:s individuella kvalitet började ge resultat i matchen och att Bajen inte orkade hänga med när hemmalagets spel klickade. När man däremot tappade det fina spelet kunde det kvitta hur många räddningar Erik Hvenfelt stod för i hemmamålet. Bajen är alldeles för bra för att bara lägga sig på rygg, samtidigt som YIF slarvade enormt flera gånger om. Precis därför var det gästerna, med målvakten Linus Bergh i spetsen, som kunde gå in till halvtidsvilan med två måls ledning i ryggen.
Domarna i fokus
Domar- och brödraparet Johan och Martin Gomér fick utstå massiv kritik från hemmapubliken i matchen. Det kändes redan från början som att domarna hamnade i allas blickfång, vilket sällan är ett särskilt bra betyg. Flera gånger om blåste man offensiv foul till YIF, samtidigt som Pujol fick braka in med alla fart i vad jag upplever som en av de tydligare stürmer-situationerna jag sett i närtid. Det dömdes straff när ett hemmaskott gick i mål, gästerna trampade utanför banan med bollen i handen och det missades mycket till Bajens fördel.
När det ena laget får stå med två gubbar inne i målgården utan att domarna dömer straff är det ganska enkelt att konstatera hur olika regelböcker förefaller gälla för respektive lag. I inledningen av den andra halvleken upprepades ett par svårförstådda domslut, som aldrig eller sällan var till hemmalagets fördel. Med det sagt tog bröderna Gomér verkligen tag i det hela mot slutet och stod för en klart bättre insats när det gällde som mest.
Vill man så kan man
Ystadpublikens ilska mot domarna var helt klart befogad, men det går inte att med fog hävda att det var bröderna Gomér som låg bakom YIF:s underläge. Missar man målet så mycket som hemmalaget gjorde under stunder idag är det inte lätt att leda en SM-final, samtidigt som Bajen ska ha en eloge för sin insats över hela banan. Precis som man gjorde innan pausen började hemmalaget så småningom trumma igång ordentligt även i den andra halvleken. Bajen fortsatte att hitta igenom i ganska stor utsträckning, men när YIF börjar hitta rätt framåt finns det uppenbarligen inga lag i Sverige som kan stå emot.
Julius Lindskog Andersson hade stått för en del bra, och några mindre bra, aktioner i matchen då han snurrade sig igenom försvaret och tryckte in skottet i bortre krysset. Det kändes som början på något stort och den sydvästskånska dieselmotorn gick i högvarv under en bra stund därefter. Alla passningar satt i bröstet, alla skott i krysset. Publiken kom igång något oerhört och precis som under stora delar av matchen i Eriksdalshallen visade YIF precis hur bra man kan vara när man verkligen vill det.
Slarvigt från hemmalaget
Precis som i den nämnda matchen visade också gästerna snart hur snabbt det kan gå när skåningarnas spel börjar hacka. YIF kändes stundom ofokuserade i försvarsspelet och Bajen visade med all tydlighet att man tänkte ta de chanser man fick, ibland lite till skänks. Även offensivt var det många gånger som hemmalaget mer eller mindre, ibland också bokstavligen, kastade bort lägen. Under hela matchen missade man flera skott mot vad man trodde var öppet mål, då man inte noterade att Bergh var på väg tillbaka in i buren. En gång lyckades gästernas utespelare till och med blockera avslutet. Dessutom hade man svårt att få grepp om returer och lösa bollar, vilket Bajen utnyttjade till fullo.
Det var svårt att riktigt få grepp om den här matchen. Ibland var YIF klasser bättre än Bajen, samtidigt som det också kunde anas ett sorts övermod i hemmalaget då man gjorde på tok för många enkla misstag. Skåningarna körde genomgående på sitt 7-6 spel när gästerna åkte på utvisningar, framåt slutet av matchen gjorde man det mest hela tiden. Under samma period var det också något som anammades av Bajen som inledningsvis hade viss framgång i det, även om det kändes som ett tydligt motdrag för att begränsa hemmalagets tryck.
Trägen vinner
Hvenfelt var egentligen bra hela matchen, men i matchens sista tio minuter steppade han upp och stod för flera enorma räddningar. Hans många ingripanden i avgörande lägen under slutfasen av matchen gav medspelarna möjlighet att ta sig upp till två måls överläge, även om Bajen hela tiden höll jämn takt och jagade YIF in i slutet. Skillnaden lagen emellan var just den enorma kvalitet som finns i hemmalaget. Stundom kändes det som att man försökte banka huvudet blodigt mot en vägg med samma spel, idéer, och misstag, men YIF visade att man skulle få rätt till slut.
YIF ledde men en boll när man tog timeout med en knapp minut kvar av matchen. I det efterföljande anfallet agerade spelarna på ett taktiskt mycket fint sätt då man spelade runt och fick med sig frikast i precis rätt lägen. Med 13 sekunder kvar på klockan stegade den vitklädda nummer 5 Kim Andersson fram några meter från frikastpunkten. Han hade inte gjort några mål i vad som mycket väl kan bli hans sista match i Ystad och när han fick bollen såg han ut att leta efter lagkamrater att spela till. Istället tog han sina karaktäristiska långa steg inåt banan och klippte dit hemmalagets avgörande 33:e mål för dagen.
Foto: Christoffer Ekmark
