25-årige Julian Larsson är det senaste nyförvärvet i Helsingborgs IF.
Anfallaren har härdats i England utan att få det att lossna.
Ska det stora genombrottet komma i Superettan?
Foto: Midhat ”Måsen”Kuduzovic
18 år gammal, som påläggskalv i ett stekhett AIK med ett dussin U-landslagskamper på CV:t fick Julian Larsson beskedet.
”Inget A-lagsspel för dig. Men du kan få spela i Ettan med Vasalund.”
Alternativet: flytta utomlands till Nottinghams akademi och följa den stora drömmen.
Valet var inte svårt. Julian Larsson drog till Nottingham. Där fick han en fotbollsutbildning och livserfarenheter som är värda mycket, men åren i England blev fotbollsmässigt aldrig vad han hoppades.
Sex år senare lämnar han öarna. Helsingborgs IF har ringt och ringt och ringt. Så till slut valde han att flytta hem till Sverige – men en helt ny stad.
När Julian ser tillbaka på sin engelska karriär, där han mellan 2020-2024 spelade i Nottinghams ungdomslag för att sedan lånas ut till Morecambe och därefter göra två år i Burton Albion (League One, engelska tredjeligan), kan man set de som ett misslyckande.
Eller som ett bevis på hur nyckfullt och chansartat livet är som fotbollsspelare.
Vad tänkte du att din karriär skulle ta vägen när du var 19 år?
– Jag drömde om Premier League och ville spela så högt upp det gick i det engelska seriesystemet. Sedan är det väldigt väldigt tufft att ta sig dit.
När du ser tillbaka på ditt beslut att flytta utomlands, vad tänker du då? I Sverige finns ju den eviga diskussionen om vad som är bäst: att dra när första bästa chans dyker upp eller ha tålamod och nöta på svensk mark.
– Jag tog rätt beslut då. Det jag blev erbjuden av Nottingham kontra erbjudandet från AIK… Det gick inte att matcha. Och inte bara ekonomiskt, utan allmänt rent fotbollsmässigt sett till träningsmiljö, faciliteter och allt annat.
Jag pratade med en spelare i Vasalund för något år sedan som sa att det bästa med att spela på Skytteholm var att Max hamburgerrestaurang låg precis utanför omklädningsrummet.
– Ja och de är ju kanske inte så bra.
För halva laget brukade hänga där efteråt…?
– Ja, faktiskt. Hahaha!
– Jämför det med att spela i England som 19-åring och sättet som man utbildar spelare på där. Klimatet är väldigt tufft och det var just det jag ville ta mig an.
AIK på den tiden var stekheta.
2018 vann de SM-guld och en ung Julian skulle konkurrera med stora namn.
– Det var Henok Goitom, Tarik Elyounoussi, Chinedu Obasi, Kolbeinn Sigthórsson som jag konkurrerade med.
Hur utvecklades du i Nottingham?
– Mycket mentalt framförallt. Jag har lärt mig väldig mycket och sett och förstår vad som krävs för att ta sig till den högsta nivån.
Vad är det du sett då?
– Framförallt intensiteten. Hur proffsiga de spelarna är utanför planen; de slarvar inte med någon minsta detalj. Varje träning är som en matchdag för dem. Ingen glider in till träningen och chillar.
Du var i Nottingham rätt många år och nötte ”på bakgården”. Hur var det när du samtidigt såg dina gamla lagkamrater ta steget ut i strålkastarljuset i Sverige?
– Det är klart att det kändes som att man var fast på ett ställe. Det kunde vara tufft. När åren började gå och man inte var den nyanlände 18-åringen längre fick jag bli mer realistisk kring tillvaron. Mer cynisk. Jag kunde inte hålla fast vid min dröm just då utan fick ta en annan väg än den tänkta.
Den andra vägen ja. Det blev utlåning till Morecambe i League Two (fjärdedivisionen) – och den första riktiga seniorfotbollen.
– Där fick man… en upplevelse.
På vilket sätt då? Jag tänker mig den skitigaste och hårdaste brittiska mögfotbollen som man ser i Netflixdokumentärer och gamla FA-cup-matcher från 90-talet.
– Allt du tänker kring det stämmer. Små läktare och väldigt brunkig fotboll.
Är brunkig fotboll din grej då?
– Nej. Den är ju inte det. Det lärde jag mig väldigt snabbt.
Nästa stopp på vägen blev istället Burton.
– Jag är tacksam att jag kom dit i samband med att det gjordes en helrenovering av laget. Vi spelade en helt annan typ av fotboll där som jag tyckte var kul.
31 matcher på två säsonger (två mål) blev det i Burton.
– Till slut landade jag i att den brittiska fotbollen och den fotboll jag passade bäst för inte var den bästa kombon.
Varför inte?
– I England är det väldig mycket fokus på intensitet och fysik där matcherna ska vinnas till varje pris. Fokus är inte direkt kring det taktiska och tekniska. Egentligen gillar jag den brittiska mentaliteten, för fotboll handlar om att vinna! Det tar jag med mig till Helsingborg. Sedan kanske jag inte höll med om allt kring sätet det gjordes på.
Var det någonting specifikt som fick dig att vilja flytta hem? Någon korkad tränare? Någon tjej? Eller bara deras mat och väder?
– Haha, nej. Tjejen har hängt med hela vägen och var med där borta. Det var mest att när säsongen i Burton var avslutad så hade jag ett möte med klubben där båda parter var överens om att gå skilda vägar. Jag behöver spela fotboll ”på riktigt” och få ett flow i min karriär.
Vad sa du till din agent då? Vad fanns det för alternativ?
– Det fanns inte så många alternativ faktiskt. Min ålder och min begränsade speltid var inte till min fördel. Men Helsingborg hörde av sig och jag tyckte att klubben var perfekt för mig. Dessutom har jag haft kontakt med Stieve Grieve ett knappt år.
HIF är ett ”sökande” lag just nu med många nya spelare och ny tränare med ny spelstil. Vad var det som lockade fotbollsmässigt då?
– Sättet som Stieve vill spela fotboll på.
Vilket ju är väldigt brittiskt – som du menar inte är optimal för dig?
– Haha. Inte riktigt ändå. Jag tycker att det finns mycket som passar in i hur jag vill spela och sedan är ju HIF en stor klubb som borde spela i Allsvenskan. Jag ska verkligen göra allt för att se till att HIF slutar så högt upp i tabellen som möjligt. Jag pratade förresten med den gamle AIK:aren Alexander Fesshai innan flytten och han sa att HIF är ett jättebra ställe och att staden är fin. Han gillade allt med arena, supportrar och träningsplaner.
Du har beskrivits som en väldigt allround anfallare. Men om du får välja själv – vilken position i vilken uppställning väljer du?
– En av två anfallare i 4-4-2 kanske? Eller som en tia, precis bakom anfallaren längs fram.
Ni kommer två mot en i en kontring och du kan välja mellan att passa eller skjuta. Vad gör du?
– Jag skjuter!
Ekmarks 27 punkter efter HIF:s torsdagsträning: ” Brandkår och räddningstjänst kom med sirenerna på”
