Helsingborgs IF ligger nia i Superettan efter vårsäsongens 14 matcher. Nu är sommaruppehållet här.
Här är Gustav Lundblads krönika om lagets vår.
Tabellen:
1. Falkenbergs FF, 28p.
2. Varbergs BoIS FC, 27p.
—
3. IFK Norrköping FK, 26p.
4. BoIS, 25p.
—
5. Östersund, 22p.
6. Nordic United FC, 22p.
7. IK Oddevold, 20p.
8. Östers IF, 20p.
9. HIF, 20p.
10. Sandvikens IF, 19p.
11. IK Brage, 16p.
12. Ljungskile SK, 16p.
—
13. Norrby IF, 14p.
14. Örebro, 14p.
—
15. IFK Värnamo, 10p.
16. GIF Sundsvall, 9p.
HIF:
Det har hänt saker i HIF:s matcher under våren 2026 – på gott och ont.
26 mål framåt, 29 bakåt.
• Bara seriens två bästa lag – Hallands hetingar Falkenberg och Varberg – har gjort fler.
• Bara seriens två sämsta lag – Värnamo och GIF Sundsvall – har släppt in fler.
Nye managern Stevie Grieve fick en drömstart med 4–1-vinsten mot Öster i premiären.
Men lika mycket som början av säsongen präglades av tre raka segrar på Olympia, var en poäng på de tre inledande bortamatcherna mot nykomlingarna Nordic United, Ljungskile och Norrby ackord i moll.
Efter Ljungskile-kraschen (1–4) i fjärde omgången blev det en mer defensiv approach mot Brage och årets första nolla (2–0).
Resultaten fortsatte dock att svaja och efter en trist 0–2-förlust mot IFK Norrköping, vreds reglagen upp i derbyt mot BoIS.
HIF gick man-man över hela planen och spelade ut de randiga i första halvlek.
Problemet var att BoIS gjorde enda målet och att man ökade på efter paus och tog sin största vinst på Olympia någonsin (0–3). Efteråt kritiserade Grieve spelarna och lagkapten Jakob Voelkerling Persson managern, i pressen – och så var det turbulens i HIF igen.
Trots det, avslutades vårsäsongen ganska positivt med två vinster mot Värnamo (1–0) och Sundsvall (5–2), innan brända chanser och en utvisning innebar förlust borta mot Sandviken (2–4).
Summan av kardemumman: En mittenplacering, med fem poäng upp till allsvenska kvalplatsen och sex ned till negativ dito.
Den spelmässiga förändringen från och med BoIS, summeras i två vinster och två förluster – men ger faktiskt större hopp om hösten.
Före BoIS-derbyt hade HIF haft fler avslut än motståndarna i två av tio matcher (enligt Wyscouts statistik).
Från och med BoIS: I fyra av fyra.
Skotten, intrången i straffområdet och bollberöringarna i detsamma har blivit klart fler.
De behöver mer systematiskt omsättas i mål, samtidigt som det kollektiva försvarsspelet vässas.
Den ekvationen måste lösas för toppstrid i höst.
Viktigast är antagligen att skadelistan hålls kort. Alla skador i framför allt april-maj var ett rent gissel som definitivt kostade poäng genom hela vårsäsongen.
******
Individuellt har Ervin Gigovic varit vårens spelare – mittfältaren följde upp förra senhöstens starka poängproduktion med att bli HIF:s viktigaste mittfältare, en dynamo som levererar bra passningar framåt.
Det talades om många olika spelare inför säsongen, men för tredje året i följd är det Gigovic och arbetshästen Lukas Kjellnäs som spelat mest på mitten.
Max Svensson är tvåa i den individuella rankingen och har redan gjort fler poäng (nio) än förra året.
Redan när hemvändaren gör sin nästa poäng, tangerar han sina hittills bästa säsonger i HIF (2018 och 2019)!
Anfallaren Alexander Johansson har varit en pålitlig målskytt och leder interna skytteligan, men också ofta varit petad.
Bland nyförvärven har kompotten varit blandad.
Jakob Voelkerling Persson har fått ta ett stort ansvar i backlinjen med fem (!) olika mittbackspartners – godkänt betyg.
Mittbackskollegan Obafemi Awodesu har visat höga höjder i sitt spel, men var petad i början och skadad under en period.
Kevin Nyarko har varit tongivande i matcher och sekvenser där HIF etablerat tryck mot motståndarna, men framstår mer som rollspelare än startspelare i match efter match.
Kamerunierna Daouda Amadou och Clancy Biten har varit mest svårbedömda. Särskilt den förstnämnde på mittfältet har blandat de högsta höjderna i hela laget med de djupaste dalarna. Biten på högerbacken har varit frejdig framåt, men också släppt till en hel del bakåt.
Kan någon av dem explodera i höst? Erfarenheten från den senaste perioden då HIF hade så många nya spelare från främmande fotbollskulturer (00-talets andra halva), säger att det ofta krävs en inkörsperiod och att det kan gå fort när det väl lossnar.
Timothé Rupil, Demba N’Diaye och Loret Sadiku har varit skadade större delen av säsongen och Alexander Fesshaie har inte kommit till spel över huvud taget. Colombianen Harol Romaña lämnade av sociala skäl redan i mars.
Istället har Alvin Nordin, Lino Wernberg Hyppänen, Jonathan Hasselqvist och Lucas Landgren Persson varit de största utropstecknen.
De har inte varit bäst i laget, men det är bara att konstatera att de egna unga spelarna ännu en gång varit HIF:s största glädjeämnen.
Ur det perspektivet var hemmamötet med Oddevold en slags höjdpunkt värd att nämnas. HIF:s prestation i 2–2-matchen var antagligen den sämsta i år – men Wernberg Hyppänen, 17, och Landgren Perssons, 16, sena mål räddade en poäng och årets största (?) jubel på Olympia.
Foto: Mauri Forsblom
