Hur många gånger kan man kallas en turnerings ”dark horse” och ändå vara en dark horse?
Var och bevakade HIF:s träning igår och då blir det oftast en hel del fotbollssnack på läktaren, där journalister och vana träningsbesökare hänger.
Det var olika bud om vilket lag som kommer att vinna VM – men en sak var många överens om: Norge är turneringens dark horse.
Jag tänkte inte så mycket på det då, men när jag senare på eftermiddagen satt hemma och skrev, gick jag in på Twitter en sväng.
Möttes jag omedelbart av två inlägg om att Norge kan bli VM:s dark horse.
Kanske att läge att skriva något om detta, tänkte jag, och googlade ”Norge dark horse”.
Då visade det sig att Netflix släppt en dokumentär med den fantastiska titeln: ”Norway: The Dark Horse”!
Samt att Mikael Lustig gjort ett ”utspel” om att ”Norge är dark horse” och att The Guardian publicerat en artikel med rubriken ”Why Ecuador, Japan and Norway are the dark horses at this World Cup”.
” World Cup 2026 dark horses who could shock the world – and why Norway top our list”, skriver ansedda FourFourTwo och även OneFootball utnämner Norge och Ecuador till ”The dark horses who could surprise at the FIFA World Cup”.
Vad är då egentligen en ”dark horse”?
Wikipedias definition är en ”inom sport otippad vinnare med höga odds”.
Hur mycket dark horse kan man då vara utan att istället bli en favorit?
Jag tänker på Anders Limpar och den mest klassiska ”Blåsningen” i TV3 på 90-talet.
Programmet gick ut på att kända människor i henlighet filmas när de utsätts för ett stort ”prank”.
I ett helt vansinnigt avsnitt sitter den tidigare Arsenal-stjärnan Limpar i ett litet flygplan mellan Göteborg och Stockholm då en märklig vetenskapsman berättar att han har med sig en tidsmaskin. Plötsligt skakar planet till och vetenskapsmannen meddelar att september 1997 blivit september 1999.
En storartad välkomstkommitté väntar Limpar och de andra i planet när de landar i Stockholm – och Limpar tror verkligen att de rest två år framåt i tiden.
Det var en påkostad blåsning, som TV3 investerat rejält i.
På flygplatsen frågar Limpar någon vem som vann fotbolls-VM 1998 och svaret blir ”Norge”.
– Vann Norge fotbolls-VM??? utbrister den nu grundlurade Limpar.
Till sist avslöjas i alla fall bluffen och – ja – det var synd om den genomsympatiske Limpar.
Det hade varit intressant att se hur någon av dagens landslagsstjärnor reagerat i samma situation.
Anders Limpar är i alla fall kanske den ende människa som någon gång lurats tro att Norge vunnit fotbolls-VM.
Blir det så i år?
Kanske inte, men jag håller trots allt med de som tror att Norge kan gå långt. Deras kvalfacit var brutalt bra, de har ett väl inkört lag och en extrem spetsspelare längst fram i Haaland, plus starka biroller runt omkring honom.
Nackdelen är att laget helt saknar mästerskapsrutin – jag vill tro att det ändå betyder någonting.
Vinner VM gör i alla fall Frankrike – bäst trupp och den mest mästerskapsanpassade (riskaverta) fotbollsfilosofin.
Den genuina överraskningen? I den kategorin lägger jag alltså inte Norge, eller Ecuador eller Colombia för den delen, men kanske Paraguay – kan se dem gneta sig vidare en bra bit genom att vinna straffläggningar och liknande. Eller Schweiz, som alltid underskattas.
Skyttekung: Harry Kane.
Sverige: Ut i gruppen.
Fiasko: Uruguay.
Roligaste spelaren att följa: James Rodriguez.
Foto: Bildbyrån
