Spelare och publik i ett sällan skådat samspel.
Rögle gav allt i den här fjärde finalmatchen.
Men det räckte inte till mot ett imponerande Skellefteå AIK.
Det blev en hedersam 2–3-förlust och nu kan norrlänningarna spela hem guldet på lördag i Skellefteå.
Rögle kom från en historisk första finalseger inför publik i Catena Arena (när de slog Växjö i en finalmatch 2021 rådde pandemirestriktioner).
Underläge 2–1 i matcher.
Skulle de kunna utjämna finalserien via en ny magisk kväll i Ängelholm?
Nej – Skellefteå var nog för bra, helt enkelt.
Första perioden:
När Viktor Grahn sköt in ett backskott en kvart in i matchen – 0–2 i Catena Arena– var den här finalserien på väg in på sina sista verser.
Först perioden var matchens mest ojämna, Rögles sämsta period. Hemmalaget blev tillbakatryckta av de skoningslösa gulsvarta norrlänningarna, hamnade ofta i knäet på målvakt Arvid Holm.
Men det kom ett nytt hopp: Med mindre än 90 sekunder kvar av perioden, pricksköt Fredrik Olofsson in den viktiga reduceringen.
Inte särskilt rättvist, eller i linje med matchens tendens – men helt nödvändigt för RBK.
Andra perioden:
Andra perioden kom. Rögle var mer aggressiva till en början, gjorde matchen jämnare.
De skapade också en rejäl möjlighet att kvittera, åtta minuter in.
Först blev Lubos Horky fri efter en snabb kontring. Målvakten Strauss Mann räddade hans avslut – men domarna ansåg att han togs för bryskt av bortaförsvaret. Straff.
Linus Sandin åkte fram, men lyckades inte få pucken förbi Mann.
Resten av perioden blev sedan jobbig för Rögle.
AIK fick sitt första powerplay i Catena Arena i finalserien. De skapade inte mycket, men i spel fem mot fem var det Arvid Holm som höll kvar Rögle i matchen under resten av mittperioden.
Mattias Göransson var inne på isen närmare tre minuter i sträck under en rejäl massage i Rögles zon. Men det stod fortsatt 1–2 när vi gick in i slutperioden.
Tredje perioden:
Allt eller inget i tredje perioden. Rögle klev upp högt i pressen. Skellefteå kontrade. 1–3 kom tidigt på ett två-mot-ett-läge.
Sedan kändes som om tiden bara gick mot det ofrånkomliga slutet.
Men Rögle i slutspelet 2026 är trots allt Rögle i slutspelet 2026.
Räkna inte ut dem.
Anton Bengtsson sköt och Linus Sandin styrde in 2–3-reduceringen med 5:34 kvar att spela.
Rögle skapade sedan ett antal bra kvitteringsmöjligheter – men de var bara nära den här gången.
Kört nu?
Hockeymaskinen Skellefteå AIK.
Vad ska man göra åt den som en enkel skåning?
Ett så jämnt lag, drillat, utan uppenbara svagheter.
Rögle Bandyklubb mobiliserade i de här två hemmamatcherna.
Vilket tryck det blev i isladan stundtals!
”Kom igen Rögle.”
”Hela hallen…”
Mark Friedman-tifot inför match 3.
Fredrik Olofssons vunna puckar i anfallszon. Karson Kuhlmans jobb i sarghörnen. Paul LaDues brytningar.
Anton Bengtsson – överallt.
Rögle kämpade, gnetade och de fick en vinst i tisdags, via den nästan redan klassiska sekvensen med Holms räddning, Friedmans rensning, Linus Sandins dragning och pass – och kapten Anton Bengtssons avgörande.
Men match 3 var just en match och idag räckte de helt enkelt inte till.
Nära blev det dock ändå, till sist.
Det äckligt jämna Skellefteå – det verkar i princip inte spela någon roll vilken konstellation de ställer på isen – nötte ned Rögles stjärnor, som fick ta längre byten och såg allt mer slitna ut.
Tittar man i Skellefteås laguppställning, ser man att samtliga 18 startande utespelare snittat tio minuter eller mer i slutspelet.
Rögle matchade fyra spelare (LaDue, Olofsson, de Haan och Själin) i mer än 20 minuter idag. Skellefteå två.
Rögle saknade skadade Dennis Everberg och Daniel Zaar i de här hemmamatcherna. De saknade hjälp av domarna (det dröjde till 12:29 in i sista perioden innan Skellefteå fick sin första utvisning).
Samtidigt är väl det sistnämnda också ett tecken på hur disciplinerade västerbottningarna var idag.
Pålitliga som den norrländska vattenkraften.
Skellefteå AIK forsar mot guldet.
Jag har redan räknat ut Rögle en gång tidigare i det här slutspelet – efter att de tappat 5–0 till 5–6 i kvartsfinal 2 mot Färjestad – så jag tänker inte göra det igen förrän Le Mat Trophy lyfts av en stålarbetare från Skellefteå.
Det finns en sak som talar för dem.
Minnet av vändningen mot Färjestad, den bevisade förmågan att krama ur det sista ur trasan och göra det omöjliga.
Men…
Det ser så att säga tufft ut.
Foto: Bildbyrån
